"Den här serien känns tyvärr bara mer och mer som ett sätt för författarna att känna ännu mera pengar på redan etablerade barnboksfavoriter. Tur att det bara blir en bok till för fler hade jag nog haft svårt att finna motivation att läsa. Till bokens försvar får jag väl ändå säga att den är välskriven och riktigt spännande."

"Jag har länge efterlyst deckare där handlingen utspelar sig någon annanstans än i Sverige, Storbritannien eller USA. Nu har jag äntligen blivit bönhörd, för det här är en riktig pärla! En originell story och spännande miljö, men framför allt ett humoristiskt och mycket underhållande språk. Från första till sista sidan befinner man sig mitt i händelsernas centrum; värmen, lukterna och människorna kommer emot en med full kraft. Och trots Siris motvilja för sitt jobb har han aldrig långt till skrattet, han skämtar och retas med alla som kommer i hans väg och han har alltid glimten i ögat. Kanske är det enda sättet att arbeta under de förhållanden som han gör. Det här är en bok för er som vill ha en udda deckare, men också för er som älskar bisarr humor."

"Sjukt bra!"

"När jag gick i femte klass någon gång i mitten av 1980-talet läste vår fröken högt för oss ur ”Röde Orm”. Knappast en lämplig högläsningsbok i dagens mått mätt, men vi tyckte att den var SÅ bra fast jag minns bara det avhuggna huvudet i öltunnan (ur avsnittet med Julgillet). Har länge kikat på seriealbumen på biblioteket, men inte riktigt kommit mig för att låna dom. Så det var kanske tur att albumen fanns på det bibliotek där jag tillbringat större delen av min sommar, för annars hade det säkert gått ytterligare ett antal år. Enligt förordet har Frans G. Bengtssons barnbarn godkänt hela projektet som innehåller riktigt bra illustrationer med ett sparsmakat språk och torr humor."

"Berättelsen i sig är intressant, välskriven och säkert undervisande för den som inte känner till Selma Lagerlöf. Men det jag stör mig något enormt på är de hemska illustrationerna. Det känns som ett helgerån att teckna flickan Selma och hennes familj från 1860-talets Värmland i manga-stil."

"Det här motsvarade inte alls mina förväntningar. Kom med något nytt!"

"För en massa år sedan köpte en vän till mig alla då utgivna Valhall-albumen och jag läste nog några av dem. Vid samma tid var det på modet med asadyrkan och alla som inte ville vara mesar hade en torshammare om halsen. Även jag. Då tyckte jag att det var häftigt med nordisk mytologi och jag lärde mig snabbt att rabbla de vanligaste gudarna och deras attribut etc. Nu tänkte jag att jag skulle läsa alla albumen i rätt ordning och se om jag tycker dom är lika bra nu som då. Detta första album minns jag att jag läst vid ett flertal tillfällen, så jag visste lite om vad som väntade. Ingen större överraskning, men inte heller någon besvikelse."

"En typisk engelsk deckare utan några överraskningar och med en ”man-vet-vad-man-får”-garanti. Småtrevlig med ett enkelt rakt språk och sympatiska personer. I dagens deckartäta utgivning är Kennedy en ovanlig personlighet på flera sätt, men främst kanske för att han inte har problem med varken spriten eller familjen. Intrigen är kanske en aning överdriven och upplösningen än mer fantastisk."

"Oj, varför har jag inte läst dom här albumen tidigare?! Med en otrolig kunskap och noggrannhet i både texter och illustrationer har författaren skapat ett lättillgängligt och underhållande sätt för läsaren att ta till sig de antika kulturerna som florerade runt Medelhavet för ca 3300 år sedan. Tyvärr har bara de sex första berättelserna om Nofret översatts till svenska, på danska har det utkommit ytterligare fem och ett sjätte är under arbete."

"Vanligtvis läser jag sällan böcker av typen ”en-sann-historia”, men det här var ett givande undantag. Först och främst hade jag aldrig ens hört talas om Fet-Mats så det var både en spännande och intressant bekantskap. Men också för att jag just nu är inne i en period av mycket släktforskande och då jag har några av mina rötter i Dalarna och dess gruvor var det extra fascinerande läsning."

"Jag är oerhört imponerad av författaren som än en gång lyckas berätta en spännande kriminalhistoria på under 200 sidor. Det som gör Schenkels böcker unika är att hon låter varje kapitel berättas av personer som på olika sätt är bundna till historien vilket gör att man som läsare ser samma händelse ur flera synvinklar."

"Något moraliserande tecknad serie främst avsedd för ungdomar, med en underbar fräck humor och pricksäkra illustrationer."

"Boken drar igång i en rasande fart, och med undantag för några få inbromsningar accelererar spänningen till raketnivå innan boken är slut. Persongalleriet innehåller en rad misstänkta personer som alla har mer eller mindre mystiska hemligheter i bagaget. Vilket gör att det är svårt att veta vem ”skurken” är. Är det han eller kanske hon? Storyns originallitet bygger i stort på författarens gedigna kunskaper om Shetländska legender och folktro, men också hennes genomtänkta dialoger och något bisarra humor. En bok med många ansikten och som är oerhört svår att lägga ifrån sig!"

"Det här albumet har jag läst flera gånger och dessutom sett på tv. Så det känns som ett glatt återseende när man börjar läsa, vilket är skönt efter de tidigare fyra albumen som jag inte alls tyckte var något vidare."

"Men en spänningslös intrig, ett trivialt språk utan nyanser och ett intetsägande persongalleri är det här verkligen inte en av Jungstedts bästa böcker."

"Tyvärr har Donna Leon tappat stinget i den här boken. Berättelsen saknar en del av hennes annars obligatoriska spänningsförhöjare, men även intrigen är något blek. Brunetti brukar ju vara en så sympatisk man, han har ju en självständig hustru och två välartade barn, men nu verkar han bara butter och tvär, en gammal omodern dinosaurie. Givetvis förlåter jag Leon för denna smått trista bok och hoppas att nästa är av en helt annan kaliber."

"Gillar man udda, hårdkokta deckare så är det här en pärla. Med en spännande historia ger Sydafrika en bra kuliss till en fartfylld berättelse full av humor. Parallellhandlingen om van Heerden är dessutom ett levande dokument över en afrikands uppväxt i apartheidregimens skugga. Lite olycklig kärlek hinns också med samt en familjetragedi med dödlig utgång."

"Tror inte att jag läst det här albumet tidigare, men trots nyhetens behag blev jag inte särskilt förtjust. Även detta äventyr är naivt och fördomsfullt, kan vara att Tintin skrevs för barn i en helt annan tid än vår men ändå."

"Den har sina poänger, men jag gapskrattar inte hela tiden vilket jag hade förväntat mig."

"En mycket annorlunda bok! Språket är vackert beskrivande och detaljerat, och trots att jag troligen läste den på en av sommarens varmaste dagar kunde jag klart och tydligt känna kölden och snöstormarnas vinande. Tack vare de ingående beskrivningarna får man lätt en klar bild av de olika personerna i berättelsen, författaren har en oerhörd fingertoppskänsla när hon beskriver tankar och känslor. Bybor, pälsjägare och militärer skildras i de olika kapitlen, där ett ovanligt drag är att låta modern själv berätta sin historia, dessutom mer ingående än de övrigas. Full pott blir det inte eftersom berättelsen har en hel del lösa trådar mot slutet och jag hade gärna sett att boken varit ytterligare några sidor för att få till ett perfekt avslut."

"Charmig berättelse om det lilla lakansspöket Milla, stor som ett örngott och mycket frågvis. På klassiskt manér är Milla den föräldralösa flickan som bor tillsammans med de elaka styvföräldrarna. Hon har det inte så lätt med varken sina så kallade syskon eller sin lärare på spökskolan, men hon finner en oväntad vän i Pinneus. Givetvis saknar Milla in mamma och hon är mycket intresserad av vart mamman tagit vägen. Jag utgår från att vi i slutet av serien antagligen kommer att få göra mammans bekantskap. Det originella upplägget och de söta detaljerna gör mig överförtjust, men det blir lite för kulturellt när Milla träffar ett antal ”kändisspöken” i Paris. Illustrationerna, som den underbare tvprogramledaren Fredrik Skavlan gjort, är gulliga men tillför tyvärr inte mycket nytt till berättelsen."

"Hurra! Äntligen innehåller boken en om än mycket liten karta över Shetlandsöarna som jag efterfrågat i de två tidigare delarna. Kartan till trots är boken inte alls i samma klass som de övriga. Kommissarien är densamme, landskapet kargt, vindpinat och vackert, öborna misstänksamma och avundsjuka, men intrigen är långsökt och personerna saknar det där lilla extra som funnits tidigare. Och återigen schabblas det arkeologiska bort en aning till förmån för det nutida mysteriet. Trist eftersom arkeologi kan vara SÅ spännande!"

"Eftersom Tintin i år fyller 80 år tänkte jag fira honom genom att plöja igenom alla tjugotre albumen som utkommit på svenska. Redan i början av 1980-talet läste jag mina första Tintin äventyr och har alltsedan dess varit ett troget fan. Däremot tror jag aldrig att jag läst alla album och definitivt inte i rätt (?) ordning, så nu får det faktiskt vara dags. Tyvärr blev jag ganska besviken på just detta album (som jag inte läst tidigare) eftersom Tintin verkar vara en blandning av Stålmannen, Einstein och en idiot. Allt spännande händer dessutom i den sista rutan på varje uppslag vilket gör att historien blir en aning haltande. Berättelsen i sig är heller inget vidare och man förstår varför Hergé inte ville teckna om serien."

"Knappast någon nyskapande eller originell deckare, men ändå en bok med många överraskningar. Först och fräst slår det mig att bokens hjälte, eller snarare hjältar, inte har några problem med vare sig familjen eller spriten. Bara det är ju ganska ovanligt i dagens massiva deckarproduktion. Att Ruth dessutom varken är ung eller snygg utan lite mer ’vanlig’ gör hennes karaktär mer levande och trovärdig. Inte många författare verkar heller koppla ihop brottsutredningar och arkeologi, trots att de båda disciplinerna ofta går hand i hand. Tyvärr kommer det arkeologiska ’mysteriet’ lite i skymundan just i den här boken, det hade kunnat gått att göra så mycket mer av just den biten. Jag ser med spänning fram emot nästa del i serien!"

"Hur många gånger har man inte läst om en polis med ett risigt förhållande? Tja, det här var väl knappast den första och heller inte den sista. Det verkar mer eller mindre som att detta är något en deckare SKA innehåll. Huvudpersonen Karin är dock en kvinna med skinn på näsan och som klarar sig lika bra, om inte bättre, utan sambo, eller som när hon citerar Susanne Alfvengrens gamla hitlåt: ’det är bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två’. Intrigen är på intet sätt revolutionerande, men de olika stickspåren samt de mer eller mindre udda personligheterna som bebor historien gör att helheten blir förvånansvärt bra. Den historiska parallella handlingen lyfter storyn ett snäpp högre och återblickarna gör att man får ett lite mer ingående relation till personerna. Eller varför inte ett utmärkt sätt att sätta myror i huvudet på läsaren?"

"Det är något visst med historiska deckare. Helt utan tekniska hjälpmedel, men med ett stort uns sunt förnuft lyckas dessa vetgiriga detektiver lösa alla de sorters mysterier. Är inte det bra gjort så säg? Det här är en typisk pusseldeckare där det sker ett mord i början av berättelsen och där sedan ledtrådarna levereras successivt genom hela boken. I motsats till den förra boken var det inte lika lätt att komma på vem mördaren var i den här. För bästa utbyte av boken bör man nog vara lite av en ’historienörd’ med ett specialintresse inom den monastiska kulturen."

"Det här är något så originellt som en dansk fantasythriller, en blandning av Da Vinci-koden och Vindens skugga. Att böcker har en stor makt och att man blir starkt påverkad av det man läser är väl knappast något nytt, men att ta läsandet och lyssnandet till en helt ny nivå på detta sätt är verkligen annorlunda. Och det värsta (alt. bästa) med det är att det faktiskt är trovärdigt, om än ganska fantastiskt."

"En spännande och lättläst ungdomsdeckare i historisk miljö. Som läsare tänker jag hela tiden på ifall boken är en typisk ungdomsbok eller inte, och den här är inte en sådan. Den kan med fördel läsas även av ’äldre tonåringar’. Innehåller flera kartor samt ett utförligt personregister."

"En maffig romandebut och en mycket spännande bladvändare. Dock tycker jag det märkt lite för väl att T.R.S. började sin författarkarriär med att skriva filmmanus, bland annat på grund av alla dessa effekter. Storyn är kusligt detaljerad och innehåller så mycket fakta att det ibland blir lite magstarkt, men helheten är fascinerande. Författaren har verkligen lyckats fånga den tidstypiska paranoian på ett bra sätt. Personporträtten är tämligen platta och saknar nyanser, och huvudpersonen Leo är ibland mer än lovligt naiv. Att den inte får högsta betyg beror också på den aningen långsökta intrigen, den känns inte lika naturlig som resten av berättelsen."

"En mycket efterlängtad bok, vilket gjorde att jag hade alldeles för höga förväntningar. Berättelsen är ’typisk’ för författaren med mystiska personer och inte minst oförklarliga händelser. Den är dessutom extra kryddad med lite olycklig kärlek och svikna vänskapsband. Det sägs ju vara svårt att skriva en uppföljare till en dundersuccé, i alla fall en som är lika bra, och i detta fall är jag beredd att hålla med. Ängelns lek håller inte alls samma höga klass som Vindens skugga, men är för den sakens skull inte alls en sämre läsupplevelse. Den aura av mystik som hela boken är uppbyggd kring blir ibland tyvärr så svår att tränga igenom att man få problem med att förstå olika samband. Trots detta är boken otroligt spännande och det är inte lätt att lägga den ifrån sig."

"En ganska typisk deckare som innehåller allt det där som en deckare ska innehålla, tyvärr lite som om den var skriven efter en mall. Huvudpersonerna verkar vara en samling naiva egoister som är mer eller mindre paranoida. Några utförligare miljöbeskrivningar saknas också vilket tyvärr gör att berättelsen känns lite trist. Ingen författare jag kommer att läsa igen."

"På ett fängslande sätt beskriver författaren det kinesiska samhällets försök att bli en modern stat, samtidigt som dess folk fortfarande håller fast vid det gamla och traditionella. Skildringen av studentprotesterna på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989 och vad som hände därefter bildar en intressant bakgrund till själva mysteriet, men tyvärr inser man alltför snart att det måste finnas en koppling mellan Lin och Kali."

"Osammanhängande berättelse och groteska bilder. Det här förstår jag inte alls."

"Efter flera års tystnad kommer nu äntligen en ny bok om den mest originelle kommissarien i deckarvärlden, Jean-Baptiste Adamsberg, en flummig enstöring som går sina egna vägar. Parallella berättelser, massor av spår och ledtrådar att dra i samt ett persongalleri fyllt med mer eller mindre suspekta personligheter – vad mer kan man önska sig. Inte mycket, då författaren lyckas väva samman alla dessa ingredienser till en intressant och spännande deckare."

"Boken har fått ganska blandade recensioner och jag är också lite kluven. Den är till ett visst mått underhållande och innehåller en hel del goda skratt, men historien haltar och är dessutom lite rörig. Jag har svårt att förstå hur detta ska kunna bli en serie böcker, så jag ser därför fram emot nästa del."

"Egentligen en ganska typisk saga om en fattig person som flyttar från landet till staden för att söka lyckan, men där väntar bara ännu mer hårt arbete. Just denna berättelse får dock en extra krydda av den persiska kulturen, men tyvärr försvinner den historiska aspekten en aning. På grund av min ringa kunskap om persisk historia kunde boken lika gärna ha utspelat sig år 1347 eller 1872 istället för på 1620-talet. Däremot lärde jag mig ett och annat om silkemattor, mönster, vävning, färgning etc."

"En typisk bok i serien som tyvärr inte kommer med några överraskningar. Även den nionde boken lunkar på i samma gamla invanda takt och spänningshalten i denna deckare är också precis som vanligt i det närmaste obefintlig. Boken är absolut inte dålig för en stund tillsammans med Mma Ramotswe är ju alltid trevlig, men för seriens bästa hoppas jag innerligt att den snart får ett slut."

"En trist och blek berättelse som inte bara saknar spänning utan också en sammanhängande handling. Knappats ens något historieintresserat barn har någon glädje av den."

"Låt inte det trista omslaget förleda dig för det här är en mycket bra historisk roman med utgångspunkt i en av de mest spännande perioderna i Sveriges historia. Att handlingen sedan utspelar sig i Kalmar, en stad som inte alltför ofta figurerar i romaner, är också ett stort plus. Kalmars medeltida historia i sig är en fantastisk guldgruva att gräva fängslande historier ur. Språket är enkelt och rättfram, utan att vara banalt, och berättelsen i sig känns äkta. Innehåller också extramaterial, t.ex. en ordlista och en medeltida karta över Kalmar."

"Jag kan inte bestämma mig om detta är mest fack- eller skönlitteratur, inte heller kan jag bestämma mig för om jag tycker att den är bra eller inte. Den är alltför tillrättalagd och moraliserande, men också berättad på ett lättsamt sätt dock utan att någon nervkittlande spänning infinner sig. Kanske beror det på att jag helt enkelt är fel målgrupp."

"Definitivt inte en av författarens bättre romaner, utan den saknar tyvärr mycket av den humor som kännetecknat hennes tidigare böcker. Dessutom känns huvudpersonerna lite tvetydiga, de har aldrig ägt ett par långbyxor men dom sätter gärna dit en vänsterprasslande politiker. Dessa gammalmodiga tanter skulle antagligen passat bättre på 1970-talet."

"En söt liten seriebok om hur det är att vara ensam, hur man kan lura sig själv till att tro att ensamheten verkligen är något man längtat efter, och hur saknaden efter en vän inte märks förrän vännen är borta."

"Det märks tydligt att boken har 50 år på nacken, både handlingen och språket är lite gammaldags och jag drar på munnen åt de stereotypa karaktärerna den innehåller. De vackra, unga och goda människorna samsas om utrymmet med de fula och onda. Och givetvis är klostret inte bara en lugnets och själens fristad, utan också en plats där ondskan gror. Jag skulle aldrig läst den här boken om det inte varit för att vi på LÄSECIRKELNS senaste möte diskuterade just skönlitterära böcker som berör kloster."

"Hurra! Jag lyckades ta mig igenom boken men jag förstår fortfarande inte varför den över huvud taget blivit skriven. Detta är en av de mest meningslösa böcker jag någonsin läst. Visst är den både smårolig och en aning dråplig ibland, men det uppväger tyvärr inte den hysteriskt röriga handlingen."

"Barbara Nadel är de udda människornas och de bisarra brottens beskyddare, men hon är också en rättvisans gudinna och en familjens skyddshelgon. Att kortfattat beskriva en perfekt deckare som denna är inte lätt utan att använda alltför många klyschor men språket, personerna och miljöerna gör att helheten blir enastående. Teşekkür ederim, Barbara!"

"Läsecirkelns bokval över julledigheten brukar symboliseras av en något tjockare bok och den här tar nog ändå priset, men temat var ju trots allt ’historiska tegelstenar’. Det var dessutom jag som lämnade förslagen även om vi gemensamt valde just denna bok. Det är kanske också vid det här laget allmänt känt att jag försöker skriva en uppsats i arkeologi på temat klosterarkitektur. Nåväl, boken är fängslande från första till sista sidan, lättläst med ett bra språk som flyter på utan en massa konstiga ord och ett intressant persongalleri (även om man ibland skulle önska sig några fler avsnitt med en viss person). Historien känns genuin och trovärdig, allt från religiöst och politiskt maktspel till lokala och personliga händelser. Och trots att segrarna för de onda och de goda böljar fram och tillbaka genom hela boken kan man ändå vara ganska säker på vem som avgår med den slutliga segern."